3, 2 och snart 1 år sedan
Sedan dess har det inte gått en endaste dag utan att du har varit i mina tankar. Jag tänker på dig jämt och ständigt, och jag gråter fortfarande för att du inte är här med oss... Vissa nätter, vissa stunder.
Det är helt sjukt att jag fortfarande blir så ledsen. Jag trodde att jag skulle ha "läkt" för längesedan, men jag börjar undra om jag någonsin kommer att göra det.
"Sorgen, saknaden, tomheten, ett brustet hjärta och att veta att du aldrig kommer tillbaka"
Men nej... Fyra stycken. Jag kommer att älska vårat framtida barn som om det var fyra stycken. Jag orkar inte ens tänka på det. Jag trycker mina känslor åt sidan och blundar för mig själv, jag blundar för det som har hänt. Jag vill inte ha detta i mitt hjärta, jag vill att det aldrig ska ha hänt.
...
...
<3
Vart jag än går och vad jag än gör så är du där, du är överallt
Mitt lilla hjärta, jag önskar att du var här med oss
...
Tårar rinner, hoppet försvinner.
Ge mig inte falska förhoppningar, du sårar mig bara mer..
Jag älskar dig, och jag behöver verkligen ditt stöd
Du ser rakt igenom mig, och du tror att allt är bra
Säg som det är, jag vill inte höra något annat än sanningen.
Jag hoppas att du vill vara med mig förevigt Daniel
...
Sorgen, saknaden, tomheten, ett brustet hjärta och att veta att du aldrig kommer tillbaka
Jag läker mer och mer dag för dag. Men när allt väl kommer på tal så blir det värre än förut. Jag rivs upp och tyngden på hjärtat kommer tillbaka.
Vad är läkemedlet?
Det tär på mig, det tär på mitt och daniels förhållande, och min vänskap till mina närmsta kompisar.
Jag isolerar mig och drar mig undan.
Till er som kanske har blivit sårade för att jag blir som jag blir när jag blir ledsen och arg eller för att jag har dragit mig undan så mycket ber jag så mycket om ursäkt till, men ibland vet jag bara inte vart jag ska ta vägen någonstans.
Jag längtar så mycket, och jag vet att när vårat planerade barn kommer till jorden ska vi älska och vårda det som om det var två. När nu det blir.
Jag har ingen brådska, men jag kan inte bärga mig tills den dagen jag får åka till ultraljudet och se våran skapelse, vårat barn och vårat kött och blod. Följa allt dag för dag och se hur barnet växer i magen. Känna närheten, rörelser och få tillbaka det som jag hade - fast tio gånger bättre. När jag är äldre, har förhoppningsvis ett jobb och vi har en stadig inkomst. Allt kommer bli så bra, jag vet det. Men vägen dit är lång.
Det känns som jag har så mycket att skriva av mig, men när jag väl sitter här så kommer jag knappt på någonting. Allt snurrar i huvudet och jag vet varken in eller ut.
Det kanske var bäst såhär, att inte låta barnet växa upp med en taskig inkomst och en på tok för ung mamma. När jag själv lyssnar på hur det låter så förstår jag att folk kanske reagerade som dom gjorde. Men när jag väl var i min sits så såg jag ingen annan utväg. Och när jag väl hade bestämt mig så kändes det ju så bra. Men allt har en mening och nu sitter och här idag och skriver om mina jäkla problem när det är folk som förlorar hela sin familj i exempelvis en bilolycka, husbränder etc.
Jag har inte varit med om mycket sorgliga eller hemska saker i mitt liv, så jag vet inte hur jag ska ta det eller hur jag ska hantera det. Det är så jobbigt att varken veta in eller ut.
Tomheten försvinner inte, det har inte gått lång tid sedan allt hände men jag tycker ändå att den borde avta. Tydligen så är det inte lätt, och resan är inte avslutad.
Vila i frid våran lilla ängel.
Rubriken säger egentligen allt, men så att alla ska ha klart för sig vad som har hänt så berättar jag..
Jag tänker inte gå på så detaljerat, men ni stort sett så var det såhär.
Jag och Daniel åkte in för ett andra ultraljud men då såg inte barnmorskan några hjärtslag, så bebisen hade alltså dött inuti magen. Och nej, det var inte för någon droppe alkohol eller något sånt.
Det skulle ha blivit missfall men eftersom att min kropp inte stötte ut fostret så fick jag läggas in. Hela proceduren var riktigt hemsk och smärtsam, jag har aldrig ens kunnat föreställa mig någon värre smärta - varken fysiskt eller psykiskt.
Det hela gick till ungefär som en medicinsk flerstegsabort.
Det här är ingenting som jag vill prata om, det har tagit så otroligt hårt på mig..
Och till er klagande föräldrar, nu kan ni äntligen sluta klaga! Ni är nöjd nu va? Bara ni lägger av nu med allt skitsnack, för jag orkar inte med det nå mer.
Du finns i mitt hjärta, du finns i min själ, du finns överallt inom mig.
Du finns i mitt hjärta, du gjorde mig hel.
Vi byggde ett liv.
Dagarna går, försöker förstå varför du lämnade allt, familjen och mig.
Jag hör dig på natten och ser dina spår. Kanske en dröm, inte vet jag.
Men du kommer alltid att finnas där någonstans, inom mig.
söndag
Och för dom som skriver att jag är så taskig mot mina föräldrar, lugna ner er, dom vet.
lyckliga blivande föräldrar!
Idag så har vi äntligen varit på ultraljud!
Den lilla filuren såg pigg, frisk och kry ut så det känns super bra. Det var så häftigt att se den lilla krabaten inuti min kropp också, man såg hjärtslagen och hur hon/han rörde på sig och allt, det kändes så overkligt men samtidigt så verkligt som det aldrig gjort förut!
Vi fick två fina bilder med oss hem, en lite mindre bra, men en ser man riktigt tydligt på.
Ska lägga ut bilderna från ultraljudet imorgon tror jag, och magbilder kommer också, så att man kan börja se förändringen nångång! Det syns inte mycket, men visst börjar jag att få en liten bulle iaf :) Det blir nog en stor liten Daniel känns det som, inte sån liten krabat iaf!
Min barnmorska sa tidigare i veckan att jag var i ca 14-15 veckan, och nu blev jag tillbaka skickad till 12.. Det känns ju lite småsurt men det spelar egentligen ingen roll. Då kan jag nog vara med på skolavslutningen lite iaf :) , och sikta!
Iaf så har jag sprungit runt på rockis och visat varenda kotte våran lille bebis, klart att man är stolt! Daniel och jag kopierade tillochmed en bild och satt upp i köket på anslagstavlan på rockis så att alla ska se våran stolthet :)
Det blev en liten slarvsnabbis idag, med tanke på att klockan är mycket och jag ska upp till skolan imorgon.
Nu blir det film och nanna med älskling :)
tack för kommentarerna, det är jättekul att få se vad ni tycker och hur ni reagerar!
nervös
Ja, idag har jag varit nere vid barnavårdscentralen igen och snackat med Björn och Sophia.
Björn är någon slags kurator som också jobbar på soc, men dom jobben blandar han inte in i varann, så han skriver inte en journal till soc från den informationen han har fått om mig iaf. Det är ju bra.
Iaf så pratade vi i ungefär 45 minuter om allt möjligt, mest om mamma och pappa (mina föräldrar), om hur dom skulle ta det hela och så. Efter mycket snack och bollning så kom vi fram till att jag ska lura med mamma på något sätt till barnavårscentralen klockan 08.00 på tisdag morgon och så ska vi ha ett 'möte' med Björn och Sophia. Då ska dom berätta för mamma hur det ligger till och så, för det vågar jag inte. Kalla mig fegis, men det är svårt!
Mamma får väl senare prata med pappa, för jag vet inte riktigt hur pappa kommer att ta det, han går nog egenom taket iaf.. Inte bra..
Björn och Sophia säger att även fast mamma vänder sig tvärt emot mig och bara ser alla negativa saker så ska dom försöka ändra på mamma och ställa sig på min sida i vilket fall som helst, det känns jäkligt bra faktiskt. Det är väl ganska självklart egentligen, men man vet ju aldrig hur vissa är..
Jag får bra stöd och information när jag är där och träffar dom iaf, det är skönt att prata ut med någon erfaren kan man säga.
Nu ska jag och Daniel sätta på en film och nanna så vi orkar upp imorgon och är glada och pigga när det är dags för ultraljudet :)
Rörigt
Hej så länge!
Så nära, men ändå så långt bort
Vid kvart över elva så går jag ner till barnavårdscentralen för att prata med en kurator och prata lite till med barnmorskan, jag tycker det är så kul när man går dit för dom stöttar så mycket och det känns liksom riktigt på riktigt när jag är där!
Jag ser fram emot morgondagen så mycket, då daniel och jag äntligen ska få se våran älskade bebis! Jag vet att jag tjatar om det, men kan inte låta bli att nämna det, gång på gång.
Det blir ingen skola imorgon iaf, jag och daniel tar halv tio tåget till gävle antar jag, sen går vi väl på stan lite, sen går vi bort till sjukhuset och letar oss bort till ultraljudet.
Vi sover nog i Gävle då för jag har sovmorgon på fredag, så skönt!
Ofattbart men underbart
Folk kanske tycker att vi är på tok för unga, iaf att jag är det. Men det struntar jag i, jag är säker på att jag och Daniel kommer att bli jättebra som föräldrar! Vi har mycket kärlek att ge.
Ta min farmor som exempel, hon var 16 när hon fick sitt första barn. Det var inga konstigheter på den tiden, och hon har klarat det hur bra som helst!
Det är inte åldern som gör det, det är inställningen till det.
När Daniel och jag satt på tåget till Ockelbo så satt vi och läste i min gravid/förlossnings/ny familj bok som jag fick vid barnavårdscentralen, läste om förberedelser och papparollen och allt sånt. Det känns som om man utvecklas och blir mer förberedd för varje dag som går, och ändå är det fem månader kvar!
Jag vill bara köpaköpaköpa allt till bebisen! Kläder, barnvagn, säng, resesäng, handdukar, mjuka filtar, små gosedjur, nappar, nappflaskor, en liten kudde och ett litet täcke, små lakan, bilstol och hur mycket mer som helst, nu på en gång! Synd att det kostar så inåthelvete. Dyrt blir det, men det är värt vartenda öre.
jag vet att vi blir bra älskling, det blir perfekt. <3
Hit och dit
Daniel har julhandlat lite och jag hittar ju aldrig nånting som vanligt.. Har ju sån beslutsångest :p
Vi gick iaf in på en babyaffär uppe på söder, och gud vad mycket sött det finns till dom små! Ett barn märke "Rockstar Baby", det var typ världens tuffaste märke! Ska köpa nappen och nappflaskan sen iaf, kolla hur sött det är.
Kan verkligen inte motstå!
Det blir ett massa åkandes idag iaf. Först imorse åkte jag buss från andersberg ner på stan sen tåg till ockelbo, gick i skolan, tog tåget till gävle, gick på stan med daniel, tog bussen hem, och snart ska vi hoppa på bussen som går ner på stan för att sätta oss på tåget.. :p kanonkul!
Så glad
Idag var jag till barnavårdscentralen och fick träffa en barnmorska, hon var riktigt trevlig.
Jag kom dit vid tjugo i nio och satt i väntrummet och läste i lite bebistidningar först, sen så klockan nio var det dags för mig att stiga in i rummet och sätta mig på en stol och prata med henne, Sophia.
Först frågade hon om saker som sjukdomar, astma och sånt och det är jag ju helt frisk ifrån som tur är. Hon ställde en massa olika fråger om daniel också och relationen till min familj och allt möjligt och skrev in det i journalen. Sen stack hon mig i fingret, sa åt mig att lägga mig på en brits eller vad det heter och så tömde hon mig på 3 provrör med blod, från armvecket. Ser ju förtusan ut som om jag har drogat..
Sen så ringde hon ett samtal till Gävle sjukhus för att boka tid för ultraljud och medans dom snackade så skrev hon ner 13/1 på sitt anteckningsblock och så sa hon till mig att det var då jag hade fått en tid. Jag vart ju glad och tänkte "det kommer ju att gå skitfort! Bara en månad kvar".
Sen efter ett tag så sa hon mitt personnummer till han på sjukhuset och så fort hon hade sagt 93 så fick jag en tid på torsdag. Så om två ynka dagar, klockan 11.40 ska vi få se våran lilla bebis! Underbart.
Imorgon vid halvtolv så ska jag till barnavårdscentralen igen och snacka med någon Björn från soc, det blir väl mest att prata om hur jag ska ta det med mamma och pappa och så.
Jag har bestämt mig att jag ska ta det själv med mamma först iaf.. Pappa kommer nog inte ta det så bra, inte mamma heller, men bättre än pappa iaf.. Mammor är mer förstående så. Dessutom fick ju hon barn när hon var 19, med en tolv år äldre karl. Visst, det skiljer tre år mellan 16 och 19, men big deal? Åldern är bara en siffra, enligt mig.
När jag snackade med barnmorskan så gav hon mig lite små häften och en liten bok om graviditeten och vad man ska och inte ska äta och så, kan ju vara skitbra att läsa de så att man inte äter något högst olämpligt som det lilla livet tar skada av.. Det är jättebra att äta lax under graviditeten och amningen efter som att det finns omega3 i det och så, men gravad lax ska man under alla omständigheter hålla sig borta ifrån. Jag förstår inte varför det är sån stor skillnad? Det är väl som det är iaf, jag lider inte av att hålla mig borta från lite gravad lax.
Efter skolan så ska jag ta 15.26 tåget till Gävle så möter Daniel upp mig på stan. Då ska vi julhandla lite och kolla lite babysaker och så, det är så kul att gå och kolla i affärerna på ministrumpor och tröjor, sparkdräkter och små byxor. Man blir så förväntansfull!
kommentera gärna en rad eller två :)
